Vad prisades?
Akademien belönar de två amerikanerna för modeller som visar hur väl samordnad finans- och penningpolitik kan dämpa konjunkturens toppar och dalar, skriver Santiago Carbó i El País. Modellerna bygger på hur hushåll och företag fattar beslut med blicken på framtiden.
Enligt Carbó kom keynesianska modeller i vanrykte efter 1970-talets oljekriser, då stimulanser inte sänkte arbetslösheten och inflationen skenade. Hall och Woodford byggde upp modellerna på nytt.
Woodfords bok Interest and Prices från 2003 gav det nykeynesianska ramverk som i det närmaste alla centralbanker använder, uppger Carbó. Där verkar penningpolitiken främst genom förväntningar, och därför väger centralbankens kommunikation tungt.
Kritik mot modellerna och mot politiken
Modellerna har kritiserats för att de inte förutsåg finanskrisen 2008 och för att de haft svårt att förklara den senaste tidens inflation, enligt Carbó. Kritiken har däremot förbättrat ramverket snarare än ersatt det.
Francisco Rodríguez skriver i El Mundo att priset är ”obekvämt”. Woodfords forskning visar att varje offentligt utgiven krona ofta ger lägre effekt än väntat, och att den så kallade finanspolitiska multiplikatorn varierar med omständigheterna. Rodríguez menar att regeringar ändå använder kriser som skäl att öka skuld och underskott.
Motsättning till Feds kursändring
Priset har också en politisk dimension, skriver Nils Åkesson i Dagens Industri. Forskningen betonar transparens och förutsägbarhet i kampen mot inflation och lågkonjunktur.
Det går stick i stäv med Feds senaste kursändring. Den Trumputsedde Fed-chefen Kevin Warsh vill kommunicera mindre, och Åkesson kallar därför priset ”penningpolitiskt sprängstoff”.
